Ett avslutande ”Kinestest”

Jag har börjat att undra lite så här efter dryga två år hur mycket kines jag har blivit. För att kunna svara på detta måste man utforma ett test samt kvantifiera resultaten för att kunna dra relevanta slutsatser. Eller så kan man fejka ihop nåt för att senare hävda dess vetenskaplighet. Hur jag har sammanställt mina data låter jag er avgöra.

Kung fu fighting.

1. Röker jag? Ja/nej

2. Höger eller vänstertrafik? Höger/vänster/valfritt.

3. När jag ska ringa sätter jag då på högtalarfunktionen så att alla kan höra kopplingston och stänger av högtalaren först när någon svarar. Ja/nej

4. Harklar jag och spottar över 120 dB(A)? ja/nej

5. Om det är kö i snabbköpskassan var ställer jag mig? Sist/ där jag får plats.

6. Ölen ska den vara varm eller kall? Varm /kall/ det beror på årstiden.

7. Trycker jag på kinesknappen i hissen? Ja /nej

8. När inrikes flyget går in för landning vilken position är korrekt? Sitta ner med säkerhetsbälte fastspänt/ stå upp och plocka ut dina väskor ur hyllan ovanför huvudet.

Mina svar blev som följer:

1. Nej jag röker fortfarande inte, förövrigt ett närmast okänt tillstånd i mittens rike. Låt mig exemplifiera med följande anekdot, Jag blir erbjuden en cigg av en vänlig kollega, varpå jag förklarar att jag inte röker. Med en närmast imponerad min frågar han – När slutade du? Att jag aldrig hade börjat var ett otänkbart alternativ.

2. Mitt svar är högertrafik, ni tror nu att ”rätt” kinessvar är alternativ ”valfritt”. Men som Brasse sa fel, fel, fel. Givetvis svarar man högertrafik man kör bara på vänster sida när man behöver och inte för att det är ett legitimt alternativ. Man har ju inte något annat val, det var ju en bilkö på högersida!

3. Mitt svar nej, här är dock rätt svar ja. Taget i beaktande att man i detta landet kan både få normal kopplingston eller vedervärdig syntetisk kinesisk populärmusik i luren, så är detta klassat som kvalificerat till VM i irriterande beteenden.

4. Nix för att klara detta behövs en livstid av träning, som jag varken har tid eller lust att lägga ner.

5. Jo jag ställer mig sist, ett extremt okinesiskt beteende. I den kinesiska folksjälen är det så fastrotat att är luckan så stor att en syltunn kines får plats så är det socialt accepterat att man fyller ut detta utrymme.

6. Mitt svar Bing da, dvs kall, vilket varje kines vet är skadligt för magen. Faktum är att all kall dryck är av ondo, således drickes all dryck varm så även vatten. Anekdot, min gamle chaffis Shifu Jie, brukade under vintermånaderna ställa fram varm öl åt mig då vi for hem från jobbet, dock slutade han då jag otacksam som jag är aldrig drack upp dessa.

7, Jodå jag har börjat att trycka in denna. Hursa? Har kineserna en egen knapp i hissen? Hör jag er säga och vidare -Du skämta oss aprilo! Ok så här ligger det till den knapp jag åsyftar finns även på svenska hissar men där används den i väldigt ringa omfattning. Vilken knapp är det då som åsyftas. Jo knappen som stänger dörrarna till nämnda hiss.

Kinesknappen!

Denna knapp brukar tryckas in en hel nanosekund efter att man valt destianation, inte därför att man inte vill ha sällskap. Utan bara för att man vill komma först! Sedan är det också så att om det finns en hiss ska denna användas. Om man så ska en våning upp, så är hissen att föredra framför att slita på kropp och skosulor!

8, Även här svarade jag fel, att sitta ner är fegt, och vad värre är nån kan smita före i kön ut ur planet, därför gäller det att så fort som möjligt komma på benen och hämta sina kartonger från hyllan ovanför sittplatsen. Det har nämligen visat sig genom stora kinesiska utredningar att just pappkartonger är det ultimata redskapet för att transportera sina klenoder på ett flygplan. Hur man gjorde den studien vill jag nog inte ens veta.

Väl packad cykel

Slutsats, två rätt av åtta! Det är väl bara att inse att jag inte har kvalificerat mig som kines. Trots alla de ansträngningar som jag kunde ha lagt ner.

Dock kan det ha varit så att kineserna har anammat en gammal nordisk sedvänja som har fallit i glömska hemma. Läs Frans G Bengtssons vers.

”Varmt öl åt frusna män, varmt öl åt trötta.

Ty varmt öl är kroppens vän, hågens stav och stötta!”

Lev väl G

P.s Detta mina vänner är det sista ni får från Kina signerat av mig. Kan hända att jag följer upp med de absurditeter jag finner då jag kommer hem, om några sådana dyker upp. Om så inte är fallet, lev väl. D.s.

Tick in the box.

Jag får väl erkänna att jag hade satt upp en liten lista på vad som jag var tvungen att uppleva under min tid i Kina och känner att det nu är dags att kolla upp att allt är avprickat.

–Kinesiska muren

–Lerfarbröder i Xian

–Himmelska fridens torg/ förbjudna staden i Bejing

-Pandor

–Isfestival i Harbin

–Tigersprång i Yunnan

Jodå allt verkar vara avprickat… men NEJ var är pandorna. Jag känner hur paniken kommer krypande, var ska jag hitta en panda eller två.

Jättepanda

Någonstans i bakhuvudet kommer jag ihåg att jag har sett en skylt som förkunnade ”Welcome to the Panda capital of the world” men var var det? Nej inte i Shanghai eller Bejing, var det i TjongTjing nix… Ahh nu slår det mig det var i Chengdu, således bara att fara dit. Vilket vid snabb koll inte visades sig vara möjligt, då man inte kan fara till en stad man redan befinner sig i. Och ska sanningen fram så kanske ovanstående ingress inte helt var med sanningen överensstämmande. Tja i alla fall den biten om jag inte visste var ”the Panda Capital of The World” är lokaliserat, att paniken kom krypande var definitivt mer sant. Det är ju så att man sällan är turist där man bor, utan man säger till sig själv att det finns gott om tid, ”jag tar det till hösten”.

Röd variant ”Red Panda”

Nu är hösten här och till slut har jag då gjort slag i saken, det kanske finns hopp för mig ändå! Det finns i stadens norra utkant ett Panda center där man studerar och föder upp pandor i fångenskap. Mot denna anläggning tog jag sikte och hoppade in i min ”loser cruiser” aka Bjukken. Efter en halv timme så var jag på plats, lika förundrad som vanligt över att vara i ett stycke. Väl framme visade det sig att denna anläggning är stor, det står ett 15 tal bussar på parkeringen, och ändå känns det inte så speciellt trångt när man väl kommer in. Här ska påpekas att djurparker i Kina har en del att lära då det gäller djurens trivsel, i Shanghai finns det en tämligen stor park, men den besökte jag aldrig då de bekanta som for dit var lite beklämda då de kom ut därifrån. Så jag hade väl lite taskiga vibbar då jag inträdde i parken. Dessa visade sig vara relativt ogrundade då de hägn som fanns var tämligen stora stora. Parken har bara två arter att visa nämligen jättepandor samt deras kusiner de röda pandorna.

Black Swan

Ja det finns även svarta svanar i en stor damm. I det stora hela väl värt ett besök.

Lev väl G

Big, bigger, Buddha!

Jag har börjat att se slutet på min kinesiska tillvaro, vilket ju leder till att en viss orolig sinnesstämning ofelbart infinner sig. Nämligen allt som jag skulle göra som har blivit uppskutet pga att ” det tar jag senare”. Jag är ju fullständigt på det klara med att det bara är jag som är så funtad, det är ju så att alla andra tar tag i saker på en gång och inte skuter upp på framtiden. (Fritiof Nilsson (Piraten) kan ha varit lite som mig men han bättrade ju sig på sitt yttersta). Nu när jag ju fortfarande är en Chengdude så finns det ju saker i närområdet som är värda att ta i närmare beaktande. Min gode vän DG, som av rent yrkesmässiga skäl tagit sig till Chengdu, och jag kontemplerade en stund och fann att vi måste nog bättra på vår Karma. Och var ska man göra det om inte vid en 71 meter hög avbildning av Buddha, uthuggen i sten. Så vi sätter oss på söndagsmorgonen i min sk Loser Cruiser (Bjukken) och tar sikte på Leshan där denna sevärdhet ligger. Resan tar c:a 1,5 timmar men vi är framme vid buddhan vid 9:30. Denna tidpunkt är vald p.g.a att morgonstund normalt inte är kinesens favorittidpunkt på dagen. Dessvärre visar det sig att för just de som gillar att skåda stora buddhastatyer inte är som andra kineser och mangrant har slutit upp vid nämnda attraktion.

Morgonpigga kineser.

Man kan ju undra varför nån kom på iden att karva ut denna staty, förmodligen för att förbättra sin egen karma kan man tro. Lite av detta är nog sant, men historien som den förtäljes idag hävdar att det var en munk som hoppades på att en Buddhastaty skulle lugna ner strömmarna i älven som rinner förbi platsen för uppförandet. Det är möjligt att så är fallet, men taget i beaktande att strömmarna idag är rejäla så tvivlar jag att det var ett lyckat initiativ, men det var väl värt ett försök. .

Buddha and I. Lägg speciellt märke till den för båtturen obligatoriska flytvästen, lite trång över axlarna…

Vad övrigt kan man konstatera, jo inställningen till underhåll som diskuterats tidigare gäller även för eldgamla statyer. Det är inte gratis att se härligheten, och för den normale kinesen faktiskt ganska dyrt, 90 spänn för att vara exakt. Men inte en sekin verkar gå in i nån underhållsfond. Synd.

Sidharta vad sägs om en shamponering och ogräsrensning.

Lev väl G.

Bali

Frid efter att vi lämnat Flores, så hamnade vi ju tre dagar på Bali och dessa dagar sammanfattas med nedanstående bild.

No worries!

Lev väl G

Flores del 3: Hundar, blå strand och flerfärgade sjöar

Resan fortsätter, denna dag ska vi till Riung som är en liten by på nordsidan av ön. Vi checkar in på hotellet som drivs av den lokale kyrkoherden, så även här finns det krucifix i varje rum. Vidare ut till den lokala hamnen där en båt väntar, vi äntrar sagda båt och tar sikte på en plats som är känd för sina flygande rävar. Faktum är ju att det inte alls är rävar utan på svenska flygande hundar. Som ju alls inte är hundar utan möss, dvs fladdermöss. Fast större, eller om de nu är fladdermöss, så kan de ju knappast vara större än fladdermöss, fan det börjar bli komplicerat. För att ytterligare krångla till det så är ju både hundar och rävar karnivorer, medans deras flygande släktingar är fruktätare. Medan jag sitter i dessa för omvärlden fullständigt ointressanta grubblerier, så kommer vi fram till en koloni med dessa rävar/hundar/möss. De hänger som sig bör uppochner i ett par träd, vi närmar oss försiktigt med båten. Att gå iland är helt oaktuellt,då strandlinjen är helt skyddad av mangrove. Då vi kommit helt nära så anser båtbesättningen att det skulle vara lite skojigt för oss att se dem flaxa och flyga lite, så de stämmer upp i hjärtskärande skrik. Denna serenad uppfriskade flygdjuren till den milda grad att de började flyga omkring. Detta mina vänner är och förblir en ganska enastående upplevelse.

Flygande hund

Vi fortsatte sedan till en ö med sandstrand, där var det tänkt att lunchen skulle avnjutas. På väg dit släpper kaptenen ut en krok och tro det eller ej, men 50 meter innan vi når vår destination lyckas han lura på en tonfisk. Ito som tydligen har närt en dröm om att bli fiskare får äran att landa besten . Medan Kaptenen gör i ordning för att grilla, så tar jag chansen att snorkla lite och livet är uthärdligt. Bättre blir det då vi får ta del av kaptens grill, den nyfångade tonfisken plus en snapper har hamnat på grillen marinerade till perfektion, serveras tillsammans med en gurksallad med chili. JvK pratar om denna lunch i veckor, resans kulinariska höjdpunkt och då var i princip all mat vi åt god.

Fish BBQ

Kvällen tillbringas tillbaks i Riung, på en restaurang som drivs av en rastaman. Denne gav Ito lite bassning för att han inte hade förvarnat om vårt besök, ty nu var han tvungen att skicka iväg en löpare för att köpa fisk på marknaden. Hade vi bara annonserat vår ankomst så skulle han ju ha köpt den i förväg. Nåja väntetiden förvaltades väl i sällskap av ett par Bir Bintang. Nästa morgon är det att packa in sig i bilen igen, dagens mål en by vid namn  Moni. På vägen dit ska en blå sten strand avverkas . Vi kom dit och faktiskt stranden bestod av blå stenar. Detta kan ju för den företagsamme utnyttjas, så man plockar upp dessa stenar sorterar dem efter storlek och färg för vidare försäljning utomlands, att kanske man skulle kunna exploatera dessa som en turistattraktion tycktes inte ha samma dragningskraft.

Stensamlare

Färden fortsatte till Moni med ett kvickt stopp i Ende för lunch. Vad skulle vi då till Moni att göra, jo i närheten av denna håla så ligger Kelimutu sjöarna. Dessa ska enligt traditionen upplevas i soluppgång, så nästa dag påbörjades mad en sk bagarväckning. (Denna form av uppvaknande är förövrigt anledningen till att min bror är systemvetare och inte bagare, OT). I vilket fall var vi uppe och sparkade liv i tuppen, vilket kändes som att vi gav igen lite för alla andra mornar då rollerna var ombytta. Vi for iväg så att vi efter en knapp timmes körning samt en halvtimmes trekking kom upp på bergets högsta topp. Ty det är så att dessa sjöar är från början vulkankratrar som har blivit vattenfyllda, för att göra det ännu häftigare så har olika mineraler i kratrarna givit upphov till att sjöarna har distinkt olika färger. Varav en av sjöarna faktiskt med jämna mellanrum byter färg. När vi var där var den blå men bara ett par veckor tidigare hade den vart röd. Vi stannade där nån timme och insåg att morgonstund kanske kan ha guld i mund vissa dagar.

Kelimutu lakes

Vid det här laget så börjar våra dagar på Flores att rinna ut, vi ska bara företa en sista tur till Maumere för att därifrån tidigt nästa morgon ta flyget till Bali. I detta läge visar det sig att vår guide Ito är dubbelbokad och därför kommer att lämna oss i Funnys vård. Vi har inga större besvär med detta, Funny tycker dock inte att detta är en optimal lösning, och ber oss om ursäkt för denna situation. Han gör så gott han kan med att informera oss om det vi far förbi, och när vi väl kommer till Maumere så informerar han oss om att detta är Flores största stad med 2 miljoner invånare,  i wikipedia har samma stad 47500 så man kan väl kanske ifrågasätta Funnys grundläggande kunskapsbas. Vi avslutar vår vistelse i Flores på en lyxig resort med BBQ och inhemsk orkester. Och om det inte har skinit igenom tidigare så kan jag bara rekommendera denna turen till alla som snabbt tröttnar på att vändstekas på Bali eller motsvarande semesterort.

Sunset Maumere

Lev väl G

P.S. jag har lagt in en ny rubrik på toppen av sidan kallad ”Bilder” där kommer fler Flores bilder att dyka upp.

Flores del 2: Ris och hembränt

Vi hamnade således i Lauban bajo, dock inte på det hotell som var bokat. Detta pga att man hade från arrangörens sida tänkt att inhysa oss i samma rum, men se där gick gränsen för JvK. Hon hade inga planer på att få in en natt med undertecknad i sin CV. Så kvick och lätt fick vi byta hotell, detta då det hotell vi skulle ha bara hade detta ”twin bed” rum. Nåja inte samma standard men åtminstone varsitt rum. Michael som nu tog farväl av oss, hade redan innan rekommenderat att vi skulle prova på en restaurang som heter ”Paradise”, så vi bad vår chaufför Funny (jepp han heter så, vilket han styrkte med sitt körkort) körde oss dit. Där fick vi en underbar utsikt över skärgården (heter det så i söderhavet?) i solnedgången, samt WiFi. Detta utnyttjades till att lägga ut bilder på skärgården i solnedgång på ansiktsboken, det är ju där man lägger ut bilder på det liv man egentligen inte lever. Men mitt under denna aktivitet så dyker en man upp som presenterar sig som Ito, vilket senare visade sig vara en förkortning av Victor. Han presenterade sig som vår nya guide som skulle följa oss resten av resan. Vi misstänker att han i detta läge tror att vi är de tråkigaste resenärer han nånsin har haft den dåliga lyckan att träffa, Detta för att vi tittar knappt upp från våra telefoner under den tid han satt vid vårt bord. Vi svarade enstavigt på alla hans inviter samtidigt som vi kände lite dåligt samvete, så måste han ju förstå att vi hade varit utan internet i två hela dagar! Efter en inte allt för lång tid tackar han för sig och lämnar oss till vår asocialitet.

Nästa morgon kommer Funny och Ito och hämtar oss på hotellet, vi ska denna dag åka till Ruteng för att på vägen beskåda Lembor ”spider webb ricefields” . Vi har från vår tid på båten misstänkt att vägarna på denna ö har en och annan kurva då hela ön har sett ut som ett bergmassiv. Denna observation visar sig vara helt riktig, till yttermera visso så har vägarna samma standardbredd som svenska cykelvägar. För er som möjligen har trafikerat Norska västlandet för c:a 35 år sedan kan det hela ge en igenkännande upplevelse. Funny, vår chaffis, hade en egen metod att tackla dessa vägar, och det var att man behöver inte ha bråttom, snitt hastighet runt 35 till 40 km/h. Dessutom med ideliga stopp för fotografering så tog det oss större delen av dagen att komma fram till Lembor. Väl där svänger vi in på en gårdsplan där en farbror och hans fru sitter och hälsar oss välkomna. Vi traskar upp till toppen av en ås och framför oss ligger ett risfält som är uppdelat i spindelnätsmönster. Det visar sig att man från början har delat upp fältet i tårtbitar, men allt eftersom generationerna har gått så har dessa delats upp bland arvingarna så att det distinkta mönstret har bildats.

Spiderwebb ricefields.

Väl nere igen så bjuds det på en slät kopp kaffe, givetvis från ön. Floreskaffe kan rekommenderas det är fantastiskt gott, men låt inte en inföding sockra det åt er, ty man dricker det med två till tre matskedar med socker per kopp. Det är så att tänderna krullar ihop sig!

Some are born cool! But his coffee is hot!

 Vidare mot Ruteng som är en regionhuvudstad där vi blir inkvarterade på ett hotell som drivs av nunnor, vilket i sin tur innebär att en stilla pilsner på hotellet bara är att glömma. Vi påtalar detta för Ito och vill väl bara att han pekar ut en riktning för att hitta en restaurang som kan tänkas svalka resandes törstiga strupar. Dock missförstår Ito och tror att vi är så desperata att vi måste ha pilsner på hotellet och är på väg att fråga nunnorna om ett tillfälligt avsteg för oss. Nåja slutet gott vi fann ett hak som var mer än villigt att fukta våra strupar.

Upp med tuppen, eller kanske inte tupparna i Ruteng hade den lilla egenheten att de kunde gala hela natten. Men det som verkligen väckte oss var musik, det visar sig att befolkningen på flores älskar musik. Dessutom avgudar de stora högtalare inställda på max volym. Min spontana gissning är att den som vaknar först får välja musik och därför är det status att vakna tidigt… Dagens tur går mot Bajawa där vi ska besöka en traditionell by i sk Bena stil. Som ni kan ha märkt så är jag ganska fascinerad av trafikrytmen i de olika länder jag har haft lyckan att besöka, så hur är trafiken på Flores? Jo den består till största delen av mopeder och små motorcyklar, samt små bussar kallade Bemos. Dessa lastas med gods och människor till den otroligas gräns, man sitter på taket på bussen ovanpå lasten som givetvis också är surrad där.

Det är skönt med egen kupé.

Man tror att eländet kommer att välta i varje kurva men de lyckas mirakulöst hålla sig kvar. Med jämna mellanrum finner man träställningar med litersflaskor fyllda med vätska, då det oftast är vattenflaskor enl etiketten men innehållet har en för vatten ovanlig färg frågar vi vad det är, jo det visar sig vara bensin. Som tidigare nämndes så består större delen av fordons flottan av mopeder och det är så långt mellan mackarna att en resa till macken skulle rent av tömma innehållet i tanken, så resan tillbaks till byn skulle vara meningslös ur annat än en estetisk aspekt. Således har de mer företagsamma i byarna köpt upp bensin som sedan säljs i just literflaskor till lokalbefolkningen. Är det bara bensin som säljs på detta vis, nej då även hembränd arrac tillhandahålls på samma sätt.

Det är en makalös maskin!

Vi stannar till vid en sådan produktions enhet och smakar på godsakerna, taget i beräkningen att man är uppvuxen i Värmland så var väl inte detta så illa. Men då vi får erbjudandet att köpa med oss en flaska så tackar vi artigt men ganska bestämt nej.

Ito i hatten

 Ito har dock veckan innan beställt en hatt från samma ställe som nu är klar, och vad är det man säger: Allt klär en skönhet, och inget misspryder en ful! 

Vidare mot Bajawa där vi hamnar i en traditionell by, som kanske kändes mest som ett turistmål, men det bor fortfarande människor i husen. En intressant aspekt med dessa hus är att det finns kvinnohus och manshus och varje gång ett nytt hus reses så ska det invigas med djuroffer. Sedan tar man reda på horn och käkben och fäster dem på lämplig plats på huset så att alla kan se att huset är vederbörligt invigt.

Benakampung traditional village, with kind of Twin Peaks feeling

Efter detta stopp far vi vidare till en varm källa för ett bad. Jag har provat detta en gång förut, men då i Island mitt i sommaren då det var 8 grader varmt. Lite skillnad i 27 gradig värme. Badplatsen är belägen där två åar sammanträffar, den ena från bergen kylig 20 grader, den andra från en varm källa säkert 45 grader varm. Så om man låg mitt i ån så kunde halva kroppen var stekhet samtidigt som andra halvan var kall, snittemperaturen var dock utmärkt. 

Solnedgång i Bajawa. En vy av en av Flores sju vulkaner

To be continued

Lev väl G

 

 

Flores del1: Rinca och Komodo

Som väl är allmänt bekant så infaller alltid första oktober efter sista september, vad som kanske inte är lika bekant är att då infaller även ”Golden week”. Vad är då golden week undrar ni, jo den sammanfaller med Kinas nationaldag, som är den bakomliggande faktorn för nämnda vecka. Det är alltså en vecka då väldigt många kineser har ledigt. Den minnesgode kanske erinrar sig att det fanns en liknande vecka på vintern vid kinesiska nyåret, skillnaden mellan dessa veckor är att på vintern far man hem till sina hemtrakter och hälsar på familj medan på hösten åker de som kan på semester. Jag kan åka på semester således utnyttjades detta enastående tillfälle. Vart skulle jag då fara, hjälpen när nöden är som störst finns givetvis hos von K. Travel. Hon föreslog en tur till Flores med avstickare till Rinca och Komodo, för att senare fara vidare till Bali, med ett avslutande stopp i HongKong. Och se så lätt var det att sälja in en resa till mig.

Labuan bajo Airport

 

Vi far således iväg mot Flores, hursa ni vet inte vad eller vem Flores är? Det är en ö i Indonesien c:a en timma med flyg från Bali. En ganska händelselös flygning som endast uppfriskades av att vi fann en flygplats som var mindre strukturerad än kinesiska dylika. Denpasar på Bali, man skulle tro att en flygplats som tar emot miljoner turister per år skulle skötas effektivt, men sådan är inte Balinesens natur. Det var rörigt som en låda kaniner! Flygplatsen på Flores var enklare då det inte fanns något bagageband utan man fick sina väskor genom en lucka i terminalbyggnaden direkt från den handdragna kärran. Härifrån blev vi upplockade och forslades direkt till en båt i hamnen i Labuan Bajo som skulle bli vår bas för de nästa två dagarna.

Labuan Bajo hamn

Väl i båten styrde vi kosan mot Rinca Island, med vi avses jag, JvK, vår guide Michael, Kapten plus två besättningsmän. Rinca är en ö som likt den mer kända ön Komodo har varaner eller som de kallas ”Komodo Dragons” världens största ödla. Och ja den kan äta människor, åtminstone barn, men nöjer sig för det mesta med vildsvin eller hjortar eller i värsta fall med vattenbufflar. Grejen är att de har ganska taskig munhygien, vi snackar i klassen att Karius och Baktus flyr fältet. Så om en varan biter en vattenbuffel så behöver den bara följa efter densamma, ty inom tre veckor så kommer stackaren att dö av blodförgiftning. Så det var med en lite höjd puls man gick i land på Rinca. Man får inte gå runt utan en Ranger så Michael hade givetvis sett till att en sådan väntade vid landningen. Redan vid turiststationen fick vi syn på den första, som vid närmare granskning visade sig vara en unge som precis kommit ner ur träden. Fem sekunder senare sätter denna fart, Rangern ser att den har blivit skrämd, och vi undrar vad som skrämmer en varan, och svaret är givetvis en större varan. Det visar sig att varaner inte riktigt bryr sig om vilket annat djur som hamnar på matsedeln. De verkligen älskar sina barn, men tillbehören är också viktiga… Vi fortsätter vår promenad och efter en stund finner vi en ödla som ligger och vilar, vi stannar för att fotografera, samtidigt kommer ytterligare en farande. Rangern frågar om det är någon av oss som blöder, detta kan nämligen sätta fart på aptiten hos varanerna, vi svarar nekande. Det visar sig dock att nykomlingen har en gås oplockad med den vilande varanen. Här kom vi att få se en riktig brottningsmatch och förmodligen resans höjdpunkt.

Titelmatch mellanvikt

Michael förklarade att han hade bara sett detta en gång tidigare och då har han tagit ut turister hit mer än hundra gånger.

Vi fick nästan känslan av att nu kan vi åka hem det finns inget som kan spöa detta! Efter avslutad vandring som var flera kilometer lång, minst två (jag nämner detta för att visa att det minsann inte var en förslöande paraplydrinks semester) så äntrar vi båten igen. Där ställer kaptenen fram en smoothie, givetvis helt utan paraply, som sagt en hård resa. Nu tar vi sikte på Komodo, stannar endast för att kunna ta ett litet dopp i havet det blå. Ahh, livet är uthärdligt! Vi kastar ankar utanför Komodo, Kaptenen dukar fram en fiskbaserad middag som sent ska glömmas. Men vid 19 tiden så är det som nån släcker ljuset och vi tar en ganska tidig kväll, ty imorgon ska vi se tungviktarna.

Komodo sunset

Upp med tuppen nästa morgon, detta för att undvika trekking i middagshetttan, plus att det sägs att varanerna börjar att röra sig på morgonen. Ny Ranger väntar på oss och med friskt mod ger vi oss av, medvetna om att rangern ju faktiskt har en pinne att styra bort jätteödlor med,hmm.

Ranger med pinne

Vi har idag bestämt att ta den långa vandringen, över tre kilometer, under denna vandring se vi hjortar, vattenbufflar, vildsvin, kakaduor och spindlar. Men jag har en gnagande känsla att något saknas, vart är drakarna? Det visade sig att de hade krupit fram till vår start- och målpunkt och vänligen väntade på oss vid målet. Här var det en annan storlek på bestarna, de största vi hade sett dagen innan var mindre än de minsta på Komodo. VI ägnade en icke föraktfull tid den förmiddagen åt att fotografera djuren i alla möjliga vinklar. En upplevelse utöver det vanliga.

Resting Dragon

Då vi fått vårt lystmäte var det dags att styra kosan tillbaks till laobuan bajo för att påbörja nästa del av resan.

To be continued.

Lev väl G

Soul city

Så var det återigen dags för midhöstsafton, eller mid autumn festival. Ett alldeles utmärkt tillfälle att lämna landet. En av mina goda vänner har en utomordentlig förmåga att arrangera resor, ja så till den milda grad att vi lite skämtsamt kallar henne reiseleiter för Von K. Tours. (Hon är i forsättningen kallad J von K, uttalas jay von kay). Hur som helst kom hon med förslaget att vi skulle ta en tur till Seoul över denna långhelg. Jag insåg ju att det snart kommer att bli svårt att hinna med detta på en helg så jag nappade, det är ju lika bra att ta chansen medan man har den. Samt att jag faktiskt har närt tankar om en sådan resa under en tid i alla fall. Vi lyckades även locka J och L från shanghai till denna resa, så det blev en riktig gruppresa. Alla de riktiga frågorna ställdes som sig bör till reiseleter JvK, Har de svenkt kaffe på hotellet? Svar Nej. Men det finns ett svenkt fik i staden kallat Fika, som förövrigt även finns i NY. Måste man ha malaria tabletter? Svar det beror på hur mycket GT man dricker, osv. La in ovanstående bara för att ni ska förstå att vi befann oss i säkra händer.

Korean BBQ, sehr mumsig!

Tanken var att vi från landet (JvK och jag) skulle landa dryga timmen innan J&L, men taget i beaktining den flexibla inställningen till tidtabeller som kinesiska flygbolag har så landade de 5 min innan oss, vilket gjorde att vi sammanstrålade redan på flygplatsen incheon. Därifrån tog vi taxi in till hotellet c:a 1.5 timmar i trafik som ni skulle kalla kaotisk och som vi kallar behaglig. Väl installerade så tog vi beslutet att förtära en middag på den lokala BBQn, detta var en uppplevelse. Mitt i bordet finns det ett cirkulärt hål däri placeras en kolgrill med ett koppargaller över och sedan får man grilla sitt eget kött i godan ro. Förträffligt sätt att dinera. Men sedan march pannkaka i säng, ty vi har en lång dag imorgon. Vi har nämligen beslutat att åka på en guidad busstur, en sk ”hop on- hop off”. Planer lades om hur var och varför vi skulle stanna, och i förlängningen göra vid varje stopp. För att göra en lång historia kort jag tror vi hann med det mesta av sevärdheter (bortsett från palats) som Seoul har att erbjuda. Detta via en väl utarbetad slagplan och sk attackturism. Vi såg turistmarknad, en högt belägen utsiktplats, en bevarad gammal del av bebyggelse, samt en massa små gränder. Som helhet måste det erkännas att stan är fantastiskt charmig, en storstad men inte i samma extrema tempo som i SH.

Night market

Nästa dag upp med tuppen för att ta turen till DMZ, som vi alla vet står för De Militarized Zone. Alltså gränsen till landet i norr. DMZ sträcker sig 20 km på var sin sida om gränsen, och i denna zon gäller det speciella regler, man kommer inte in utan pass, om man vill ända fram till gränsen så gäller dresscode, inga trasiga jeans inga tshirts med ”offensive slogans”, inga sydkoreaner etc. Dock kom vi inte så långt då dessa turer var fullbokade. Utan vi tog en tur till en av de hittils funna invasions tunnlar som nordsidan har byggt. På väg dit så var vägen kantad av taggtråd och varningar för minor, ingen vet riktigt hur många och var minorna finns, då de släpptes från flygplan för c:a 60 år sedan. framme vid tunneln rådde det dessvärre fotoförbud, men i ärlighetens namn var inte tunneln mycket att se. Dock blev jag igen medvetandegjord om att jag är lite längre än den normale asiaten, då jag slog i huvudet var 3 meter längs tunneln. Tur att han har träskalle tänker ni nu, men jag hade faktiskt dessutom lyckligtvis hjälm! Appropå denna tunnel så hävdar norrsidan att det alls icke är fallet utan det är en helt normal kolgruva som kommit lite på avvägar. Dessutom så tycker man att syd inte kan utnyttja denna som ett turistmål och tjäna pengar på den, det var ju faktiskt norr som byggde tunneln… flåt gruvan och det är inte mer än rätt att syd delar med sig av inkomsterna! När denna rimliga anmodan inte kunde tillmötesgås, så har man faktiskt i norr börjat med egna turistvisningar av tun.. gruvan från sin sida. Jag har bara lite svårt att förstå hur man säljer in det till turister, ”Välkommen att se en kolgruva utan kol, som vi i vår inkompetens råkade borra långt in på sydsidan” känns inte som ett vinnande koncept. Vi fortsatte till en utkiksplats där man med kraftfulla kikare kunde titta in till grannen i nord, intressant nog rådde även här fotoförbud eller näst intill man fick fotografera bakom en gul linje som var så placerad att det var stört omöjligt att se något av det förlovade landet. Nåväl fanns det då inget som kan inge något hopp, tja det finns en hypermodern järnvägsstation, som trafikeras en gång om dagen med mindre än 20 passagerare. Detta monument över ett försök till normalisering är förmodligen världens minst trafikerade järnväg, tanken var att den skulle förbinda Seoul med Pyongyang med snabbtåg. Denna station är till stor del finansierad mha bidrag från privatpersoner i syd, vår guide CK (eller som vi kallade honom Trollet med den gula kepsen) hade själv bidragit till detta.

Trollet med den gula kepsen

Efter att ha shoppat loss i den enda byn inom DMZ på sydsidan, med shopping menas att JvK handlade fulsprit från norr.

Genuine Gagnam style,

Väl tllbaks i Seoul, slog det oss att finns det inte en liten slagdänga som heter ”Gagnam style”. Och när vi ändå är i Seoul vore det inte på sin plats att insupa den atmofären. Gangnam är området söder om floden där alla de hippa håller till, fick vi höra. Så vi styrde kosan dit och hamnade i en ny stad, kändes det som. I resten av stan såg man bara inhemska bilar, Hyunday, KIA och Samsung (jepp de tillverkar bilar), i Gagnam kom Mercedesesarna, BMWna, Ferrarisarna, Porscharna och alla Volvos fram. Klädstilen var väldigt ”Gagnam style” det enda som saknades var väl soundtracket .

Lev väl G

Tid

är ett intressant begrepp eller kanske ett koncept som beroende på var man är och hur man har det upplevs väldigt olika. I glada vänners lag springer tiden för att man har skojigt, vilket inte kanske förvånar någon. Samtidigt om man har vansinnigt mycket att göra på jobbet så försvinner tiden, ofta utan att man har skoj över huvud taget. Sitter man på ett möte så kan det ju dra ut på tiden samtidigt som klockan tycks kämpa sig genom sirap, trots att man har haft lika ”kul” som under en stressig dag. Detta är nog anledningarna till att mina hittills två år  i Kina har gått undan. Men det värsta jag åtminstone kan tänka mig är att sitta om så bara för en stund isolerad i ett litet utrymme. Att i detta läge försöka sätta sig in i situationen att vara inspärrad i 12 år utan kontakt med någon levande varelse, är lyckligtvis för mig helt omöjligt. Dessvärre är detta en realitet för Dawit Isaak. Jag ber er tänk igenom vad ni har gjort de senaste 12 åren, det är en intressant övning. Själv har jag flyttat tre gånger, besökt 6 för mig nya länder,funnit nya vänner, bytt jobb två ggr. Helt enkelt en massa bra saker och ett par jävliga, men jag har levt hela tiden.  Och sedan försök att tänka er att era nästa 12 år skulle vara i ett utrymme stor som en garderob, utan kontakt med någon. Det är inte ett liv, det är inte ens en tillvaro det är bara en långsam död.  Jag tror att Dawit kan komma tillbaks till livet, men det kräver att vi håller hans situation levande.

Lev G

freedawit.com

https://www.facebook.com/minatolvaar/

bild lånad från freedawit.com

Precision

Frid.

Som bekant så har varje land sin egen nationalidrott, Brasilien har sin fotboll, Kanada ishockey, Norge ski, ja till och med Sverige har väl någon nationalsport även om jag inte kommer på någon just nu. Så frågan är vilken är nationalsporten i Kina, enkelt tänker jag först det måste ju vara ping-pong. Men så blir jag lite betänksam, visserligen har varenda företag i kina ett (minst) pingisbord, men det är inte det som är den stora åskådarsporten. För hur det nu är så definieras väl nationalidrotten efter hur stor den är på åskådarsidan. Och då kommer man in på namn som Yao Ming och Jeremy Lin, är dessa namn obekanta? Då följer ni inte med i basketbollens virvlar. Den först nämnde Yao Ming var nog den som startade basketvågen då han som första asiat blev vald som Nr1 vid draften till NBA (1999). Dessvärre så har han nu slutat, och då riktades blickarna mot Jeremy. Jeremy är inte kines men hans föräldrar är från Taiwan, och det är nära nog. Hur märker man då detta intresse, jo om man promenerar i stadens parker så finner man nästan alltid en basketplan där det spelas sk streetbasket. Erkännes att man ser mer av det i SH än i Chengdu, men det existerar även här. Människor går runt med NBA lagtröjor etc.

Det är renare än på muggen

Följdfrågan blir då har det någon annan inverkan på det dagliga livet? Låt oss här konstatera att en av de mer framträdande särdragen hos basket är precision, dvs träffsäkerhet. Ett av de ställen man skulle kunna se detta är vid de strategiskt utställda papperskorgar som finns i gatubilden. Och om dessa skulle vara en indikation på kinesiska basketspelares prestationsnivå så torde dessa vara tämligen talanglösa. Låt mig ta ett exempel till, känsliga läsare varnas, om man går på det manliga avträdet så brukar det som traditionen och arkitekturen bjuder, finnas små holkar vars främsta uppgift är att ta emot pilsner (eller annan valbar dryck) som runnit igenom kroppen. Så långt allt väl problemet är att dessa i 10 fall av 10 är ordentligt omringade av en vallgrav fylld av nyss nämnda kroppsvätska. Ofta med ett sådant djup och utbredning att man stilla tänker – nåja jag är ändå inte såå nödig.

Lev väl G